Mycket

Efter middag på Helenes Krog på Söder i fredags kväll traskade jag, Per och svägerskan hela vägen till Globen. (Jag i mina nya stövlar :) Har bild. Orkar bara inte lägga in den.)

Vid Globen satt en stor drös med människor i och utanför tält. De väntade på släppet av Bruce-biljetterna som skulle släppas klockan tio morgonen efter. Imponerande! Var förvisso en härlig stämning med alkohol och Bruce i spelaren, men ändå! Ute en hel natt. Den där galna fanatismen för en artist har aldrig funnits hos mig.

Precis på samma sätt som jag aldrig, på riktigt, har gillat att spana in killar och skvallra om hur snygga de är.

När jag var yngre låtsades jag. Jag låtsades ha idoler, och jag låtsades peka ut killar i skolkatalogen som jag ville få chans på. När jag egentligen bara gillar all musik som är bra, och alltid har haft väldigt lätt att falla för killar, bara jag fått utbyta några ord med dem.

Nu: Hitch på TV. Den filmen betyder mer för mig än vad man kan tro. För ett par år sedan var jag i USA med brorsan och brorsans kompis. När jag är ute och reser känner jag mig lätt otrygg. Så även i Amerikat. Det är då amerikanska komediserier och glada filmer träder in. Hitch gav mig glädje, trygghet, gemenskap och värme när jag som mest behövde det. Shit vad TV ger mig mycket.

Just ja! Såg Jakten efter lycka (eller något liknande) med Will Smith i fredags. Otroligt bra. SE!