...är inte här. Men nästan.
Näerå. Jag överlever. Men nu börjar tröttheten ta över. För mycket att göra på för kort tid. Vill slå mig själv hårt i huvudet för att jag tackar JA till allting. Min första reaktion, JA! Och det ständigt dåliga samvetet för att man inte hinner med alla.
För mycket att tänka på. För mycket att göra på alla håll och kanter. Och så ska man vara glad också.
Som ett brev på posten kommer osnyggheten i samma veva som sömnbristen. Jag vill bara gråta när jag ser mig själv i spegeln.
Idag tar jag hand om en liten snoris som i skrivande stund ligger och snarkar i sin lilla, lilla säng. Hon är den sötaste skrotungen i heeeela världen.
Nu är jag färdig med beklagandet. Slutsummering: Förlåt att jag inte hör av mig. Att öva på: Säga nej.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
1 comment:
Varför är vi alltid så kloka och ser så tydligt när det gäller ANDRA och inte oss själva? Om alla råd, visa ord och andra saker man ger andra istället skulle användas på sig själv?
Och vi är ju dessutom livrädda för den sk väggen och vill göra allt för att undvika den? För då vet vi att vi aldrig blir samma människa igen. Varför är vi ändå där och snuddar och andas lite på väggen?
Varför är det så svårt att ändra sitt beteende innan det är försent?
Du och jag och något slags asocial rehab?
Puss på dig
/we're right there together..
Post a Comment