Tecken på svaghet? Eller kanske styrka...

Jag önskar ibland att jag kunde vara mer öppen i bloggen. Det blir mycket blaj om INGENTING. Totalt intetsägande. Att skriva av sig är skönt för själen och ibland vågar man, tills man hejdar sig själv för en period. "Alla kan ju läsa..." Men samtidigt, vad gör det? Vi människor är ju rätt lika ändå, vi tänker och känner oftast samma saker utan att vi yttrar det högt. Så varför hålla inne så mycket? Mina problem är antagligen många andras problem också...

Jag hängde ut någon i bloggen rätt rejält i somras. Elakt eftersom bara my side of the story fick se ljuset. Men ändå. Det var en hämnd och just då kändes det rätt. Det som hände kan fortfarande göra mig förbannad och ledsen. Lögner ska inte rättfärdigas och jag tycker ingen har rätt att utsätta sådana för en medmänniska. Men som sagt, min upplevelse är inte som någon annans och den är nödvändigtvis inte rätt. Livet är inte svart eller vitt.

Vi är sedan en tid tillbaka ett par (vilket vi inte varit förut) och det känns bra. Vårens turbulens har bedarrat. Relationen oss emellan kan inte jämföras mot tidigare. Jag har all respekt för att somliga har åsikter om saken. Jag kan förstå, men mitt liv kan bara jag ta beslut om. Och ingen annan än jag vet vad som hänt, vad som händer och hur jag känner.

Vad som sker imorgon, om en vecka, om en månad eller nästa år har jag ingen aning om. Risken att bli sårad igen? Absolut, jag kan bara hoppas att jag slipper. Oavsett så har vi den senaste tiden haft det väldigt bra ihop varför jag inte skulle ångra mitt beslut. (Att ångra tar bara en massa energi av en, utan nytta.) Vi har roligt tillsammans och det är det viktigaste för mig. Och jag har fått se många fina sidor...

"Förlåtelse handlar inte om att glömma eller godta det som hänt, eller det du gjort. Det handlar bara om att man släpper det, och att man har modet att sätta punkt och fortsätta. Dessutom är förlåtelse bra för din egen hälsa."