Prioritera - Fy

Tur jag har en kille som är min raka motsats - Lugn och tålmodig. Oerhört frustrerande ibland men troligen den enda typen som skulle klara av mig. Han är min personliga DJ...Hur bäst är inte det?


Nuförtiden handlar mitt liv i huvudsak om en sak: Att prioritera. Hatar man att ta beslut, vilket jag gör, hatar man följdaktligen även att prioritera. Detta prioriterande ofredar min tillvaro. På jobbet vill jag göra allt NU. Men det går inte. Och man kan inte sova, jobba, träna, umgås och VILA på en och samma gång.


Jag har stora svårigheter att acceptera att dygnet bara har 24 timmar. Ett orubbligt faktum. Det enda man kan göra är att dra in på sömnen. Och då blir man psycho.


Jag känner att jag tappar mig själv. Och att jag är väldigt nära till tårar när små triviala saker inträffar som att skrivaren inte fungerar, att de inte bytte ut min tonfisksushibit som jag önskade, eller att bussen inte kommer i tid. Det borde väl vara någon slags tecken. Ett tecken på att man förtjänar en stund semester. Eller hur? Jag tror sol och strand skulle göra gott :)


Sedan är ju allt relativt. Det slog mig idag, under Sjöstadsbrunchen, vilken tur vi har det. Där satt vi, omgivna av många välbärgade (man kan se det på folk, de liksom sprider en slags sundhet över sig) familjer som njöt av sin söndagsstund. Massor av små barn som inte vet något annat. Jag tror inte alla mina medresenärer längs den blå linjen lever i samma verklighet. Jag träffar dagligen personer som knappt hört talas om det jag tar för givet.


Får fortsätta resonemanget en annan gång. Just nu lider jag med puckelpiståkarnas arma knän. Måste vara en sjuk belastning på dem...Visst mamma? De borde inte pyssla med sånt va?