Det här med sms. Även det en svag punkt.
Jag tar emot ett sms. Vet precis vad jag ska svara. Kommer mycket väl ihåg att jag ska svara på sms:et. Vet att det är vanlig hyfs att inte ignorera.
Men jag får inte tummen ur röven. Det går dagar. Tankarna om att jag verkligen borde skriva det där sms:et maler ständigt i bakhuvudet. Allt kan vara perfekt, tills jag kommer på att jag har ett (eller flera) obesvarade sms som ligger och skvalpar hånfullt. Molnen på himmelen hopas genast.
Och när det gått väldigt många dagar blir ångesten bara värre och värre, eftersom jag förutom att svara måste hitta på en ursäkt till att jag svarar så sent.
Sedan den befriande känslan när jag äntligen får iväg mitt svar. Aaaahhhh...(Med stor risk att jag får ett svar tillbaka som återigen ska bemötas av mig.)
Jag skäms väldigt mycket för detta. Jag försöker bättra mig. Men så barkar det iväg helt plötsligt. Någon med psykologikunskaper som kan förklara mitt underliga beteende?
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
3 comments:
Ååå, jag vet PRECIS hur det känns. fast jag börjar alltid skriva smset på en gång, men när jag kommer halvvägs så kommer jag på nånting annat jag måste kolla upp först och stänger igen mobilen. Så går man runt och vet att det ligger ett halvskrivet sms nånstans i mobilen som väntar på att skrivas klart, haha.
Josse, du måste byta namn på freddans hårdrocksblogg till http://www.werock.se/wordpress :-)
Vi kanske ses på stan idag, jag är i Sundsvall nämmeligen....
/Freddan
Mysan, åh va skönt att jag inte är ensam! Nu känns det genast mycket bättre! Men jäkligt skumt är det att man ska hålla på så. Jag tror det handlar om prestationsångest, löjligt.
Freddan! Absolut, det ska jag fixa! =) Ah, va gör en sån som du i Norrland då? Trevligt =)
Post a Comment