Yes! För första gången har jag lyckats springa 5 km på löpbandet utan att:
- stanna en enda gång
- i allt mitt vispande med armarna lyckas drämma till nödstopp-knappen så hela skiten stannar, och jag generat/irriterad får börja om igen
- dregla
- bli kissnödig
- bli så rastlös att jag lägger ner
- bli andfådd
- få ont i magen
Jag önskar att inlägget var slut här. Men tyvärr sket det sig. Sakta men säkert smög det på mig under mitt triumferande spänstiga springande; MAGONTET. Igen!!! (Sist fick jag för första gången på ett gym, besöka toaletten för det längre besöket. Haha. För att efteråt fortsätta springa.) Så efter 4 km och 25 min fick jag trumpet hoppa av bandet och traska hem.
Kommer det alltid vara såhär i fortsättningen? Varför är det bara när jag springer som detta händer? Eller händer det alltid när jag tränar, bara det att jag inte tänker på det när jag har fullt upp med att följa instruktören? Är det min tarmtömningsplanering det är fel på? Men det är ju inte bara i magen det gör ont, utan i själv bäckenet. Är det kissblåsan månne?
Jag vet inte. Men jävligt skumt är det.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 comments:
HAHAHA...men guldstjärna till dig som orkar springa så långt, jag tycker de e såååå tråkit å springa så ja va på gymmet å gick en mil på löpbandet istället, nästa steg e vel å orka springa..så länge de e nå intressant på tv så går de bra (idag såg ja 2 avsnitt av glamour å de e alltid 7th Heaven när jag tränar) haha!jaja...ses på måndag då? PUSS å trevlig helg
En mil e ju aslångt ju! Good girl! Men hörru nu blir jag lite avis. Där jag tränar är TV:sarna alldeles för högt så om man ska titta på dem när man tränar får man bryta nacken bakåt samtidigt som man tappar balansen. Ingen hit. 7th Heaven, den serien är minsann guld värd. Puss!
Post a Comment