Det är tisdag och jag sitter redan halvsovandes på jobbet. Inte bra. Imorgon kväll är det dessutom planerad utgång (90-talstema!), så jag förväntar mig att få sova och komma ut från dimman någon gång...på lördag kanske?
Hastade till body pump efter jobbet. Har inte kört styrka på en månad. En riktig prövning för sinnet, det gäller att ta fram sitt jävlar anamma och ha tilltro till att det kommer kännas bättre nästa gång. För det gör det alltid. Mjölksyran blir däremot inte mindre av att man är dötrött.
Återigen en uppenbar anorektiker framför mig på passet. ALLTID är det någon. Jag vet inte varför det stör mig så, men det gör det. Antar att det är en enorm frustration och sorg över att se dessa sjuka tjejer, med knotorna utståendes, lägga på en massa vikter som de ska lyfta med sina taniga muskler. Och orka. Det är hemskt att se hur de är så fokuserade på sin kropp, hur de tar i med hela kroppen och med allt vad de har, utan att ens märka sin omgivning. FOKUS på sig själv och sin träning. Antagligen med ingen mat i magen. Det gör ont i mitt hjärta. Och jag vet hur det kan ta upp hela ens liv, hur inget annat betyder något. Det är då jag blir uppriktigt tacksam och lycklig över att äntligen vara tillfreds med mig själv, och inse att livet handlar om andra saker. Jag vill så gärna att de ska förstå det, och jag hoppas innerligt att de gör det en vacker dag. Kärlek och kramar.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment