Får jag bo på jobbet?

Vaknade idag efter halva behovet av sömn tillfredsställt, med andra ord: SKITTRÖTT. Rätt så paradoxalt att det är först när man tvingas vakna upp ur sitt djupa sovande som man faktiskt inser hur ljuvligt det är att sova. Jag tror minsann att det ska bli en rutin: Ställa väckarklockan på ringning fyra timmar efter att man somnat, vakna, för att sedan somna om med ett "aaahhhhh". Och upprepa samma sak fem gånger. Perfekt. Små tricks för att lära sig uppskatta vardagliga ting.

Ja. Så åkte vi till Stockholm för att Keba skulle få se lägenheten. Hette det. Den egentliga orsaken var att reda ut hur det egentligen ligger till. Svaret blev att ja, hon tänker ha lägenheten ute för försäljning MEDAN vi bor där. Och anser att det bör räcka för oss att ha två månaders uppsägning som trygghet. Ehh...näe. Jag flyttar ogärna alla mina ägodelar, fixar alla nödvändiga abonnemang osv, för att två månader senare bli uppsagd och stå på ruta ett igen.

Så på tåget hem; utan min Keba som åkt vidare, utan boende till hösten och med en översköljande trötthet var tårarna inte långt borta. Jag ältade och ältade i mitt huvud hur extremt synd det var om mig, jag riktigt vältrade i mitt martyrskap.

Kastade mig i sängen när jag kommit innanför dörren hemma och sov. Ahh så lovely. En timme senare ringde klockan igen (jag, det här med självtortyr är jag ett big fan av), iväg på nästa visning. Lägenheten låg i Salabacke där jag och bästisen bodde i ett år, och nostalgin svämmade över mig. Ettan var klockren: Liten men ljus, öppen och riktigt fräsch. Så jag hoppas hoppas att min bästa vän tar den! Gav mig en välbehövd boost också, jag insåg att det finns trevliga människor och att det går att finna bra lägenheter. Jag kan lita på mina medmänniskor, alla är inte lurifaxar.

Som tur är var min underbara svägerska hemma när jag återigen kom hem, och efter snack med henne kändes allt genast mycket bättre. Vår senaste plan är att köpa en stor 4:a i Flemingsberg och bo där alla fyra. Kollektiv igen, ja! Med mina älskade favoriter dessutom. Gäller bara nu att grabbsen är med på idén också (det ÄR viktigare för det manliga könet att ha lite privacy, sänghalmsmässigt står det mer i fokus för dem some how), och att utgångspriset inte skjuter i höjden.

Efter att ha bott i åtta olika bostäder de senaste sex åren och bott i en kappsäck det senaste halvåret är jag i stort behov av ett riktigt HEM. Jag vill bo på riktigt, inte i låtsashem. En lite lustig (eller sorglig?) känsla infann sig när jag kom till jobbet ikväll och kände mig trygg; radion på, filt på kroppen och nersjunken i en skön stol. Tyst och lugnt. Dags att minska på nätterna här kanske...