Rädsla för en god sak

Mina vänner byter bloggar, jag väljer att vara mindre radikal och startar 2008 enkom med en ny layout. Känner mig mindre skrikig och ytlig (ja inte för att jag någonsin varit sådan men rosa tenderar att utstråla den typen av egenskaper), istället mer miljövänlig och rofylld. Därav färgerna. Kanske byter imorgon.

Var hos farmor idag, gång två. Sanningen är att hon glömde ge oss julklapparna sist vi var där och ringde 4 minuter efter att vi åkt. Vi orkade inte vända så vi lovade ytterligare ett besök. Solklar win-win-situation. Vi (läs:de ständigt kakutsvultna grabbarna) får mera kakor och farmor får träffa sina underbara barnbarn.

Brorsan körde dit, jag hem. Vi tog nya bilen eftersom den gamla nästan tog livet av oss sist. Återigen satt jag livrädd under båda färderna, oavsett om jag var förare eller passagare. Jag frågade svägerskan varför jag är så ofantligt, hysteriskt rädd nuförtiden och hon gav genast det rätta svaret. Jag har helt enkelt mer att bry mig om numera! Jag älskar livet, jag vill leva, jag älskar alla omkring mig, och vill följdaktligen att de ska leva. När man som 18-åring körde bil med nytagna körkortet eller festade helt utan ansvar brydde man sig inte. Sket i allt. Var inte så förnuftig att jag förstod hur skört livet är, eller så lycklig att jag hade energin att oroa mig.

Så det är väl en god sak trots allt. Att jag blivit lika skrajsen och skrikande orolig som min mamma var när vi var små och blev purken på pappa när han körde för fort. Att jag troligtvis kommer få fortsätta leva med denna, accelererande är jag rädd, oro för resten av livet.

Har haft mamma-dotter-kväll ikväll. Tyvärr hade jag magknip största delen av kvällen men nu är den borta och vi ska krypa till kojs. Saknar Keba, brorsan och svägerskan. Förlåt att jag svek er ikväll. Men imorgon har vi funday igen. Kramusar!