Mörkrets utmaningar

Att komma hem igår från jobbet var lite av en pärs. Hemfärden engagerade dessutom 75 % av familjen. Jag AVSKYR att gå ensam i mörkret på kvällarna, blir på riktigt skräckslagen när jag möter någon man eller märker att det är helt öde där jag går. Att lägga schemat så att jag slutar 22.30 är alltså inte en av mina bättre idéer.

Jobbet - Tågstationen Uppsala: Sprang största delen av vägen, hela tiden med mamma i mobilen.

Tåget Uppsala - Sthlm: Lugn...

Centralen - Tunnelbanan Sthlm: Ganska lugn, men ändå inte. Så lite folk där, hello? Mamma ringde, brorsan ringde.

Perrongen Gullmarsplan: Kändes tryggt, flera väktare stod där. Såg förvisso ut att vara fem år yngre än jag but still - män i uniform betryggar.

De få metrarna från tvärbanan i Luma till huset: Gapade hysteriskt åt brorsan att ställa sig i fönstret så han kunde bevaka mig hela vägen. Blev livrädd när jag mötte en lång kille som jag är säker på skulle tagit mig an om jag inte vinkat frenetiskt upp mot huset. Brorsan bytte snabbt fönster till andra sidan när jag var vid porten. Slog koden och....INNE! Med bultande hjärta. Under tiden hade mamma ringt hysteriskt och undrat över varför jag inte svarat. En minut senare fick hon ett lugnande besked via hemtelefon. Dottern i trygghet, alla kunde sova.

Det är en kamp. En evig kamp. Varje kväll ställs jag inför nya utmaningar: När, hur, var. Well, har jag klarat det hittills bör jag väl klara det i framtiden också.

Har sovit toppen här hos brorsan och svägerskan, lånade deras två nallar som de skaffat till den ofödda bebisen. Klart att bebisen ska känna igen min doft också när den gosar med nallarna! Strålande sol ute, funderar på att sno lite kläder av Karin och ge mig ut...Kanske blir lunch med brorsan.

Tur jag har extraföräldrar.