Tårar

Vågen bara sköljde över mig igen. Den kommer när jag som minst anar det. Eller egentligen inte. Den kommer på kvällarna.

Förstår inte. Känner mig lycklig på riktigt på dagarna, men sedan kommer dippen.

I tre och ett halvt år lever man tillsammans. Ens bästa vän, den man ringer vid varje ledig sekund, den man kan vara sig själv med på alla sätt, ens familjemedlem, ens trygghet. Ens självklarhet.

Sen bara: POFF! Puts väck.

Så det är väl inte underligt att det känns tungt...Ett rationellt beslut men ändå. Det känns.