Den lilla kampen

Plugg i min flanellpyjamas. Otroligt skön. K tyckte den såg hemskt rolig ut. Som en sådan där nollningsdräkt. Om de så kallade "inbillade orättvisorna": Som lillasyster är man van att kämpa i motvind. Man är van att helt maktlös få ta emot tusen nålar i armen, brottas ner på golvet och att alltid förlora. Att springa till föräldrar, gråtandes, som inte orkar reda ut saker och ting. Hjälplös var ordet. Så växer man upp, och ser att mönstret fortsätter. Männen, som av någon outgrundlig anledning bär på en pondus som vi kvinnor inte har, tar ledning och ses upp till och är normen överallt. Då kan man som kvinna skylla på ojämlikheten och gnälla som en annan gnällkärring, eller så accepterar man läget och sätter emot. Ta skit eller gör det inte. Låt småsaker gå förbi eller ta varje liten kamp, hur liten den än må vara. Att se hur det är självklart att grabben ska få kolla hockeyn i paus ett, men inte att tjejen ska få se lite konståkning i paus två. Det kliar i kroppen. Ja, det är sjukt löjligt. Men vaddå? Det är ju de småsakerna som skapar ojämlikheten. Vardagen. Skulle en man låtit MIG titta på en danstävling i stora vardagsrummet och själv klämt in sig för hockey framför lilla TV:n? Nej, skulle inte tro det. Jag är glad att jag är lillasyster. Jag kan bråka, diskutera och sätta mig emot. Jag har åsikter. Jag är självständig och vet att jag själv skapar min egen lycka genom ett bra jobb. Jag vet att jag kommer ha det lite svårare än många män i kostym men det gör inget, för jag har mycket som de inte har. Ödmjukhet, omtanke om andra, gillar att pyssla, vet att människors välmående är viktigast av allt. Och du min käre bror, du är en klippa i alla väder :-)