Kalabalik på Lappis

Eftermiddagen innehöll en smärre pärs. Har inväntat oroliga telefonsamtal under kvällen men INGEN verkar ha uppmärksammat möjligheten att jag kanske brunnit upp. Men hey, tänk inte på mig.

Orsaken till att jag nu sitter hos brorsan och tänker sova min natt här är alltså följande:

Jag & Mariana hörde ett jäkla oljud utanför fönstret, och när vi tittade ut såg vi ett flygplan (trodde vi) som flög oroväckande lågt bland husen. Ljudet försvann dock, stort pust, krascha du men inte in i vårt hus. Illavarslande nog kom ljudet tillbaka ännu starkare, va faan tänkte jag, vill det medvetet kraschlanda in i min lägenhet? Visste liksom inte var vi skulle placera oss, ett flygplan lär ju ha en rätt så gigantisk träffyta.

Här gick vi lite närmare fönstret och Gaaaahhh!!! Flera brandbilar med en massa blinkande ljus, polisbilar, brandmän som sprang, poliser som verkade leta efter någonting. Alltför nära vårt hus. Nu började det skaka rejält i knäna. What to do liksom. Gick ut på balkongen och funderade över om det var bäst att traska ner till de trygga brandmännen och fråga vad som stod på, eller stanna kvar hemma i ovissheten. Om det vore en bomb kändes det bäst att stanna inomhus...Samtidigt lite spännande att titta på eventuell storbrand, men att möta en galning som kanske skulle bomba ner en kändes mindre lockande.

Så vi stannade. Flygplanet visade sig vara en helikopter som cirkulerade över husen. Ständiga uppdateringar på webben, vi hade ju ingen aning om vad det var. Till slut hade Aftonbladet hyfset att lägga upp nyheten (såg hur fotografen villade omkring nedanför balkongen), vilket visade sig vara "storbrand/mordbrand i studentbostäder". Anlagd brand, jaha. No way José att jag stannar här i natt, var min första tanke. Därav flykten till brorsan.

Tänker mest på de stackars boende i det rökfyllda huset som fick evakueras ut i kylan och inte får sova hemma i natt. Tur det inte var vi.