Våga självanalysera

Ett hett tips när du ska på arbetsintervju är att ta en rejäl funderare över vem du är. Innan. Gör en hardcoreanalys av dig själv. En stor andel av de som jag intervjuar kan inte säga en enda negativ sida hos sig själv. Inte bra.

Alla är vi ju trevliga. Om inte annat så märks det vid första mötet. Det behöver knappast sägas högt. Dra istället fram lite djuplodande grejs. Som att du ofta är passiv när du kommer i kontakt med nya människor för att du har en stark integritet och dessutom vill känna av stämningen. Eller att du har en oemotståndlig förmåga att höja effektiviteten på arbetsplatsen därför att du är en klippa på att ge komplimanger och muntra upp dina kolleger. (Ge fan i att sno de här för de är mina. Hehe.)

Jag noterar ständigt egenskaper hos mig själv som jag antecknar i minnet eller på papperet. Mina lätt manodepressiva drag kanske jag förvisso inte skulle redovisa för min blivande arbetsgivare. Nämen asså ibland sitter jag och ler medan ögonen tåras och sen vill jag studsa runt i rummet till hög musik men så ändrar jag mig och blir skittrött och vill helst av allt i hela världen däcka i soffan, ensam...eller nej, med någon...eller ensam...eller...

På riktigt alltså. Tänk om jag behöver behandling? Eller så kanske det räcker med regelbundenhet. Psykiskt störda människor behöver ju kontinuitet i sin tillvaro. ;)

Eller så valde jag fel väg helt enkelt. Jag kanske bara inbillar mig att det här med akademisk examen och kontorsarbete är min grej. Jag kanske inte borde ha kvävt den konstnärliga ådran. Jag kanske är som lyckligast när jag får flyta runt, dansa, lyssna på musik och socialisera.

Hmm... Snart 26, inom kort klar med mina studier och uppenbarligen i någon slags livskris...