Livet går inte som på räls, det går i vågor

Allt som sker sker av en anledning. Jag tror verkligen det. (Okej, vi bortser från ond bråd död och andra händelser inom samma genre.)

Det här året har tillnärmelsevis inte varit lika bra som det förra. Det finns inget eller ingen att beskylla, det bara är så. Om alla år var superduperbra, skulle man uppskatta det lika mycket då? Jag lärde mig på psykologin i USA att lycka har med förväntningar att göra och det stämmer utmärkt. För att klättra uppåt måste man ramla ner lite då och då.

Förra året slog alla rekord i välmående och lycka. Det här året har jag varit grymt glad vissa perioder och stunder, men det flyter inte lika lätt. Mer energi får läggas på tankeverksamhet och reflektioner. Det behöver inte vara negativt, jag tror det är nyttigt inte minst för sin egen utveckling. För mig finns inget så drivande som när saker och ting fuckar upp sig, det är då jag tvingas hitta nya vägar och vågar lyfta arslet ur vagnen. Inget ont som inte har något gott med sig.

Jag tackar mamma för fighting-spiriten. När jag tänker på henne och hur hon lever sitt liv blir jag mäkta stolt. Och rörd. Alla har vi (eller kommer) någon gång att vara med om jobbiga händelser, det som avgör är hur vi tacklar dem. Min mamma ger inte upp och det älskar jag henne för.

Med det sagt. Jag besöker då och då mitt ex:s nuvarande flickväns blogg och jag blir uppriktigt glad när jag ser honom/dem. Jag hade en så bra tid med honom och det är jag tacksam över, trots att det inte var menat att vara vi. Det enda negativa är väl att han satt ribban så högt...

:)