Mitt störande problem

Alltså jag vet inte. Det här med att sova ensam. Hemma. Det är inte riktigt min grej. Någon gång då och då funkar liksom. Oftare än så? Njae.

Jag hyser en stor aversion mot ensamsovande i min egen säng (trots roomies). Det är underligt eftersom jag som person gillar att vara ensam rätt ofta.

Med pojkvän på distans sov jag väldigt ofta i soffan, i mitt eget rum, med sängen en meter bort. Som nybliven singel sov jag ALLTID i soffan, nu i vardagsrummet. Pest och pina. Så hittade man ett sovsällskap ganska snabbt - pust. I L.A. sov jag med två andra i samma rum. Det funkade fint. Hemma igen, hu, mot Sjöstaden helst alla nätter. Nu går det i vågor.

Det är ett bekymmer och det är jobbigt. Måste ligga något slags trauma bakom. Eller så har jag bara ett sjukligt behov av att HA någon där, vilket föranleder frågan: Någon som vill gifta sig snart? Någon...?...Inte?

(Gör inga övertolkningar nu.) Gäsp...ZZzzzzz. Man blir trött av att ogilla att sova BTW.