Så här ser världens sötaste unge ut dessa dagar...Så. Floridaresan. Mitt och Saras resande a la Da Posh visade sig fungera alldeles utmärkt. Genast blev det mycket roligare att flyga. När vi landat i Orlando gick vi givetvis, i linje med vår nya style, direkt till damrummet och bättrade på sminket. När vi slutligen kom till bagage claim möttes vi av denna syn:
Stackare! Men - ensam äro stark. Hämtades upp av en av mina bästa vänner Maria plus Jeremy. Åkte sedan hem till ett otroligt mysigt och fint hus. Precis som ett hotell men en egen villa istället, med pool. Snabbt gjorde vi oss klara för middag - trodde vi. En stund senare satt vi och njöt av en Cirque de Soleil-show. Kvällen avslutades med drinkbord och dans på en nattklubb där vi kände oss rätt så överklädda. The L.A.-style!
Älskar att bo i hus. De två följande dagarna kutade vi tjejer runt på alla möjliga slags parker, jag väljer att bunta ihop alla under Disneyworld och Universal Studios. First-in-line-passet kom väl till pass i de långa köerna. Är inte något större fan av rides vilket främst beror på att jag är en fegis. Denna feghet resulterade i det numera av sällskapet omnämnda citatet "Is this like a...like a...like a rollercoaster? Is it scary?" Varenda karusellinsläppare möttes av denna fråga. (Jag måste ju få veta!) However, simulatorerna var otroligt grymma och blev mina favoriter. Simpson, Men In Black...
Funnelcake, mmm...
Mamma, jag försökte hämta ner din favorit Nasse till dig!
En otroligt vacker parad och överdådiga fyrverkerier avslutade söndagskvällen på Disneyworld. På måndagen, efter parkspringet, var vi på en riktigt bra restaurang. Har aldrig sett en så fin salladsbuffé. Köttet kom servitörerna med så fort man indikerade ytterligare köttbehov genom en grön lapp, och då var det alltifrån parmesankyckling och lamm till sirloinbiff som erbjöds. Fancy fancy! Lätt stressande dock för en enkel flicka som jag att få en massa kötterbjudanden titt som tätt...
Hungriga flickor? Efter middagen begav vi oss till platsen där The Blue Man Group Show skulle ta plats. Vi visste att de brukar involvera publiken och jag var fast besluten att totalvägra om jag skulle råka bli utvald. Ingen måste väl?
Joråsåatte...När väl the Moment of Truth kom och de tre blåmålade männen stirrade ut en med sina (elaka) stickande ögon kändes det verkligen inte som att jag hade något annat val än att lägga min hand i en av deras. Som tur var hade jag druckit ett par glas vin under middagen och var på ett mycket glatt humör eftersom showen hittills hade prickat precis rätt i min humor och fått mig att skratta massor. Till saken hör även att jag alltid har funnit människor uppträdandes på scen rätt så attraherande. Och vem vet hur de här trumspelande männen såg ut bakom allt det blå? Ni förstår ju att lite spännande var det allt.
Hur som helst. En minut senare finner jag mig själv i en för mig fasansfull mardrömssituation: Jag står på en scen. En publik stirrar på mig. De tre blå männen står omringade kring mig och stirrar även de. Några decimeter framför min nos finns en videokamera som filmar min uppsyn i närbild och BASUNERAR UT SAKEN PÅ EN STORBILDSSKÄRM. Av någon underlig anledning kunde jag bara skratta. Så hemskt att det var härligt.
Så satte de mig vid ett bord mitt på scenen, klädde på mig någon slags haklapp och radade sedan upp sig bredvid mig. Under de följande minutrarna lekte jag med männen i den tysta sketchen. Jag spelade med så bra jag kunde. Efter ett tag försvann nervositeten och det blev dunderroligt! Leken avslutades med att min haklapp helt plötsligt började spy ur sig någon slags sörja och en av de blå männen tog ett hastigt foto av mig som jag fick som present. Som en prinsessa vinkade jag sedan till publiken och traskade tillbaka till min stol.
Mina 15 minutes var dock inte slut där. Efter showen blev jag utstirrad i lobbyn av publikmedlemmarna. Flera frågade mig om jag kände de blå männen sedan tidigare och om jag var med på det hela från början. Snabbt skyndade jag mig ut samtidigt som jag kände mig ganska stolt över att mitt deltagande skapat sådana funderingar. (Jo, exhibitionist är man allt.)
En höjdpunkt i mitt liv, det må jag säga. (Och jag undrar fortfarande om den blå mannen närmast mig var så vacker som hans ögon indikerade...)Så kom tisdagen och vi hoppade in i bilen för förflyttande till Marco Island, ungefär i höjd med Miami men vid andra kusten. Båten vi skulle åka med i Miami hade brunnit varför vi fick göra nya planer, och det visade sig vara perfekt. Marco Island var som en dröm...
Precis som att vara på familjesemester back in the days. Småbarnen där bak, föräldrarna där framme. Vi skötte barnarollen lätt som en plätt. Spel, sång och sömn.
1 comment:
Najs najs...så najs... :)
Och Emmy växer!
Post a Comment