Det blev sol idag i alla fall. Jag lade mig på vårt soldäck och njöt av lugnet, med musik i öronen. Livet är härligt. Jag tycker om när jag hinner tänka. Verkligen fundera över livet. Pratade i telefon med brorsan. Familjen och de bästa vännerna är prio ett, alltid. Eller snarare borde vara.
Det är galet egentligen. Även sina närmaste får man ju vara glad om man hinner träffa åtminstone en gång i veckan. Mer än så blir det sällan. Det betraktas nog till och med som ofta. Men en vecka är ju toklite! Tänk er ett liv, med si och så många år. Och av den livstiden ägnar man bara (max) EN gång i veckan åt de som man helst skulle umgås med 24/7? Vi är ju ute och cyklar. Jag skulle hellre leva i en annan kultur där stora familjer bor i samma hus hela livet. Helst vännerna på samma gata. Det är min dröm. Allesammans i en stor fet lycklig kärleksfamilj.
Nu har minst 25 personer dött i tågolyckan i Los Angeles. Någon sa att det sett ut som att någon ryckt loss alla stolarna och kastat runt dem i vagnen. De fick plocka ut liken först för att överhuvudtaget komma åt de skadade överlevande. Jag kan bara inte släppa det. Bilden av hur det måste sett ut efter kraschen, med lik, blod och panik överallt. Försöker liksom framkalla den fruktansvärda bilden. Jag gör alltid så, varför?? Vältrar mig i foton och filmer på nätet. Sedan sitter jag här med tårar i ögonen av illamående. Och av kärlek till räddningspersonalen som är såna otroliga människor. Medmänniskor av sällan skådat slag. Brandmännen är bäst. Brandman, oh, brandman!
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment