Tro på mig

Amie och jag softar.
Tepp, Helena och Tess.
Pumas egen lounge vid Skeppsholmen.

Jag hamnar ofta på sidospår i mitt liv. Jag gör saker jag inte mår bra av, eller som bara är halvintressanta, utan att märka det. Det är först när jag faktiskt blir MIG SJÄLV igen, när jag gör det jag ÄLSKAR, som jag inser hur jag borde leva.

Nu sitter jag här i min soffa och känner mig lycklig. Nöjd, glad och tacksam. Med idéer om vad jag vill göra i framtiden och energin att engagera mig i dem.

Det var sol idag - Stockholm är fantastiskt i solen. Jag har ett jobb jag trivs med - fina kollegor och mycket snickelisnack med människor. Jag dansade på Volvo Ocean Race med härliga Amie och Helena - Loungefeeling, grym musik, trevligt folk överallt och dans dans dans, LOVE IT! Allt var perfekt. Jag kände mig till och med snygg i mina tighta jazzpants. Hehe. Och så kommer man hem, efter en dag full av aktiviteter och umgänge, till tystnad. Ensam, bara jag. Underbart.

Så varför i hela helvete hamnar jag alltid på andra vägar? Varför börjar jag tumma på det jag vet att jag vill göra och vad jag vill ha, och halvhjärtat engagerar mig i andra saker? Bland annat av följande anledningar: Bekvämlighet, impulser, hjärtat.

Kan förbanna mig själv över att jag till exempel inte dansat mer än vad jag gjort...Att jag inte trott på mig själv. Vågat lita på att vill man så går det. Vågat satsa fullt ut. Lite samma med instruerandet.

Påminn mig om det här inlägget. Jag vet själv hur jag blir lycklig. Det jobbet kan man inte lasta på någon annan. Självdestruktivitet och slöhet - VIK HÄDAN.