JA - Ni orkar läsa (du ger fan i att skumma igenom Mats)

Äh va tusan, nu ska jag. Har varit på väg ett antal gånger men det sitter hårt inne. Uppenbarligen.

Har ägnat den senaste tiden åt omfattande självanalys. Mycket tågresande brukar resultera i mången filosofisk tanke. Sådant gillar jag.

På en dansklass på NIKE-konventet körde vi finalen till Miss Independent. Den låten har jag hört ett ANTAL gånger i USA, men det var först då det slog mig, när en herre lutade sig mot mig och sa "Miss Independent" och log. Jag liksom bara...JA! Det är ju jag.

På gott och ont. Just då kände jag mig väldigt lycklig. Jag fick dansa, jag log, det var bara jag och musiken och allt annat kvittade. Självständig. Det är ju såklart därför jag är som lyckligast när jag är singel. Jag vill vara fri. Fri att göra vad jag vill, i alla fall i tanken.

Har alltid ogillat att vara i mitten. I kön på väg till skolmatsalen i mellanstadiet ville jag stå längst fram eller längst bak. I träningssalen eller i lektionssalen vill jag vara längst fram eller längst bak. Eller på sidan. Det ska vara enkelt att ta sig ut. Jag vill kunna gå vidare. När helst jag vill.

Detta byte av städer. Sundsvall till Sthlm till Sundsvall till Uppsala till Sthlm till L.A. till Sthlm...pust. Snart flyttar jag väl igen. Men jag får rysningar av tanken på att vara fast någonstans. Det är även anledningen till att jag inte direkt har bråttom till att börja jobba. Samma tider måndag till fredag, vecka ut, vecka in, fem semesterveckor, och så börjar vi om, samma samma om och om och om igen.

Och vänner. Det är med blandade känslor man tillhör ett gäng. ETT GÄNG. Det vill ju inte jag (och det gör jag inte heller). Jag vill ha många olika vänner som jag kan vara med när och om jag vill, inte alltid ha en eller två eller tre som alltid ska vara med. Fast samtidigt så vill man ju tillhöra. Vara någons favorit. Bara inte vara fast.

Och kärlek vill man ju ha. Men bunden kärlek? Det är ju charmigt men...jag vet inte.

Det här är ju orsaken till att jag älskar att åka bil. Och tåg. Att färdas framåt. Att lämna något som man visserligen tycker om, men samtidigt komma till något annat. När jag är i min hemstad vet jag att jag när som helst kan åka till min andra stad. Och vice versa. Det är en skön tanke. I lördags var pappa och jag på väg hem i hans bil och jag bad om en extravända. Bara för att få åka. Känna friheten av att åka i snölandskapet, med musik i stereon och omgivningen susandes förbi. Lycka. (Och jag har sagt det förr: Det finns EN förare här i världen som jag litar på till 100 % hur snabbt han än kör, och det är pappa.)

Att lämna är härligt men för jävligt också. Det är sorgligt. Återigen kommer jag till slutsatsen att jag vill att alla ska vara på samma ställe...En utopi. Förresten, kan inte alla vara ihop också? Så slipper man välja? :)

Söndagstankar när de är som allra bäst. Avskyr söndagar. Att åka tåg på söndagar är pina. Att åka tåg fredagar är happy times.

Ni som orkat läsa ända hit kommer nu att få en belöning i form av vanligt dravel.

I lördags var det fest med inavelsgänget i el Sundsvallo. Världens mest utomordentliga festargäng. Det hackades på schlagrar (alla ni som inte inser att Alcazar och Marie var de självklara vinnarna är inkompetenta), sjöngs Singstar, gjordes narr av undertecknad om hinna på drinken bara för att hon tänkte undvika huvud i toalett igen, och det dansades på Oscar. Precis som det ska vara med andra ord.

Jag är en rastlös själ. Förr i tiden hånskrattade jag i smyg till sådana, tills den dagen jag insåg att det för fasen är jag! Well. Jag är lycklig i alla fall. Rastlösheten gör mig lycklig på något vis. Och jag uppskattar Dannys nya dänga, jag uppskattar äldre tanter som vill prata med mig på tåget fastän jag försöker sova, jag uppskattar mina föräldrar som gör allt för mig trots att de kan vara ett pain ni-vet-var, jag uppskattar den otroligt vackra snön som föll i oändlighet i Norrland, jag uppskattar lärare som tar sig tid att maila sina elever om något så trivialt som Spotifylistor. Livet är liksom fuck´ntastic :) Människorna likaså.

Grattis Chrissan till ditt nya fasterbarn!

Älskar er, skriver snaart igen :)