TURKLAND

Ja. Då kör vi. Rapport från Turkland 2007. (Även om min positiva känsla från resan surnat till en aning pga. dåligt omdöme av Pers kompis ang. brunheten. Fy!)

Värmen: Sjukt varmt. Runt 40 grader varje dag. Man pallade en halvtimme i solen, därefter tippade man raskt fram i den kokheta sanden och kastade sig i havet.

Solkräm: Massor av solkräm. Hög styrka. Vill inte ha cancer. (Varför jag betackar mig för elaka kommentarer om upplevd blekhet. Magen är faktiskt trippelt så brun!) I sådan gassande sol får man panik utan ett tjockt skyddslager på skinnet.

Hotellet: Toppenbra hotell. Vi och brorsan/svägerskan bodde i varsin lägenhet. Två rum och kök. Plus en balkong. Hade alltså gott om plats. Städning varje dag, tack söta städerskor!

Försäljarna: Inte alls så jobbiga som jag väntat mig. Helt okej. Och de ska ha all cred för att de lärt sig svenska av turisterna. Mer eller mindre bra. TJENA KOMPIS! verkar vara det första i kursen. Jag prutade för första gången. Stolt =). Även om det troligen skulle medföra en smärre chock hos försäljarna om någon INTE prutade. Pruta är inte min grej, tar en massa energi i onödan. Spel för gallerian. Bra för mig dock, minskade shoppingsuget.

En vanlig dag: Uppstigning. Frukost bestående av mjölk, müsli (balla kavralmus?), en macka och ett glas apelsinjuice på andra parets balkong. Långsam promenad till stranden. Sol och bad. Lunch i solstolen under parasollen. (Toast for moí.) Sol och bad. Hem till hotellet. Bollspel i poolen. Till rummet för uppiffning inkl. kontroll av brunfaktorn. Promenad till restaurang. God mat. Lite spatserande i affärer, shopping och prutning. Hem. Drink. Sängen: Aaahhhh...

Alla nickname: Gänget har fått dille på att hitta nya smeknamn på varandra. Mest använda var nog Lillkaija, myntat av svägerskan. Lillkaija var jag. Som dotter till min mor måste jag självklart ta över det ansvaret hon vanligtvis bär, då hon inte är närvarande. Inte simma för långt ut i havet, smörj in er (snorungar) osv. Lillåke kom fram lite då och då han med.

Ugly.com: Minst ett varje resa lyckas han ta, brorsan. Ett fantastiskt ickesmickrande foto på sin lillasyster. Så fula bilder att jag endast kan garva vid minsta åsyn av dem. Till er besvikelse har jag, om än tillräcklig självdistans, men absolut inte tillräckligt lite fåfänga för att lägga ut bilderna. Jag är säker på att ni redan sett mig i mina allra fulaste moments, in action. Vi nöjer oss med det. (Kan emellertid förtälja att mitt senaste bidrag till galleriet på ugly.com är mycket snarlikt Britney i profil. Tyvärr inte Britney DÅ, utan Britney NU.)

Snällaste ficktjuven: Brorsan såg nåt singla ner från Kebruses väska och hojtade till. En sedel var borta. Medan vi stod småchockade och spekulerade kom en kille tillbaka med sedeln. Vi tackade. Ännu större spekulationer fortlöpte.

Avtändande: Tydligen ett måste att besöka turkiskt bad i Turklandet. Själv tappade jag aptiten totalt när hotellets kulmagade medelålders massör lite halvbuttert gick runt och försökte locka gäster. Hell no!

Turkisk specialitet: Gryta tillagad i kruka som eldades och slogs av vid bordet. Häftigt och mycket gott. Vårt rekommenderade turkiska vin gav dock en besk eftersmak. Man ska inte tacka ja till vin utan att fråga om priset först. Bag in box var det som gällde resten av veckan.

Den största skillnaden mellan paren: Blev efter en utekväll rätt tydligt vilka som är det intelligenta, mer erfarna paret och vice versa. Vattenpipa kom på tal. Stor förvirring uppstod. Jag och Kebruse fick lära oss att man INTE röker vatten (min tro) eller te (Kebruses tro) i en vattenpipa. Skumt.

Veckans skönaste: Heldagsbåtturen näst sista dagen. Underbart. Vi solade på däcket, hoppade i havet, solade, badade, solade, badade...Jag och K var med i en stolslek och dansade Macarena med häftiga och galna turkar. Haha. Brorsan var modig; gick genom en grotta och hoppade tio meter. Lillkaija var utom sig av oro tills han kom tillbaka till båten.

Papparazzis: Var på turkisk afton på hotellet. Innan underhållning med mag- och folkdans var det buffé. Efter buffén ställde sig hela kockcrewet upp sig på en rad, medan värden för kvällen meddelade att det var dags att fotografera de som lagat maten. Så med stora ögon tittade vi på när en ström av turister ställde upp sig framför gänget och fotograferade smilfinkarna till dundrande technomusik. Endast i Turkland.

Veckans ut-och-parta-på-riktigt-kväll: Ett ord. Misslyckad. (Hehe...)

Måste sova. Återkommer om fler turkiska minnen återkommer.