En + en (och några fler om man vill)

Var på stan en dag med Kebruse. När jag satt och vilade som en annan gammal dam i en soffa i en inredningsaffär går ett bekant par förbi. De har polat ihop länge. Enda som stör idyllen är vetskapen (min vetskap) om att han knusslat med andra brudar ute på krogen. Svin.

Men då slår det mig. Uppenbarligen är det inte särskilt ovanligt att partners är otrogna mot varandra i mer eller mindre utsträckning. Flörtandes, messandes, pussandes, kyssandes, smekandes eller pippandes. Ändå så fortsätter paret att leva ihop. Det fungerar. Och det kanske är så det ska vara? Man har sin flick- eller pojkvän och lever sitt vardagliga liv tillsammans. Sen lever man loppan och provar på litet annat umgänge på helgerna, i onyktert och festligt tillstånd. För att sedan gå tillbaka till vardagen, partnern och Svenssonlivet.

Folk talar illa om och förkastar otrohet. Men hur kan det då komma sig att så många är det? Och än mer förvånande, att så många förlåter och fortsätter tillsammans? Det kanske helt enkelt är så att otrohet är ett verktyg för att tvåsamheten ska funka hela livet. Och då kanske det heller inte är så farligt att man tar sig friheten att spinoffa lite då och då. Så länge inte partnern får reda på något fortlever friden.

Så lyder min teori. Jag kommer aldrig någonsin att anamma den eller leva efter den, för jag vill inte dela med mig av min man. Lite flört går bra, så länge jag inte vet något. För då jävlar blir det hus i helvete.