Tandläkaren...

...besökte jag idag.

Vid varje tandläkarbesök anländer ångesten. Ångest för alla de gånger (=aldrig) jag inte använt tandtråd, alla de gånger jag HAR lagt mig onykter (av alkohol eller trötthet) med oborstade tänder och för alla de mängder söta saker som slunkit in i min mun.

Och varje gång ligger jag i stolen med krampaktiga småsvettiga händer och flexade fötter, medan min min undersöks. Håller andan och vill att hon bara ska flyga förbi tänderna: P1, Z3, K2 o.s.v. Utan att nämna karius eller baktus.

Min dom blev en s.k. defekt. Glad i hågen blev jag över att inga hål fanns, då jag väntat mig minst två. Tills jag insåg att "defekt" kanske är kodordet för hål. Är det så? Har de slutat med karies och börjat med defekt? Va? VA? VAVAVAVAVAVAVAVAVAVA?

På tisdag ska defekten bli en perfekt. AAARRRRRRRRGGGGGGGHHHHH vad jag avskyr det där ilande ljudet av borrningen.